Nedanstående berättelse är skriven av Tage Westergren i Hjo. Han är även nedtecknare av boken ´En sjökaptens levnadshistoria´ som handlar om Frans August Brissander, och som har titeln "FRÅN GULDKROKSBYGD TILL SHANGHAI"
Numera kallas vägen från Mölltorp mot Hjo och vidare söderut, länsväg 195. Den är till skillnad från den gamla vägen förhållandevis bred och asfalterad och saknar många av de forna krökarna. Den invigdes 1965. Nu skall vi inte önska oss tillbaka till 1800-alets vägnät eller till det vägnät som fanns ännu längre tillbaka i tiden, som ofta kunde bestå av ett par hjulspår och i gräsremsan däremellan, en upptrampad stig efter hästarnas hovar.
Hjulspåren användes i båda riktningarna och vid möte fick var och en jämka sig åt sidan så de kunde mötas. Det kanske ändå kan vara intressant för den uppväxande generationen att få en liten uppfattning om hur förhållandena kunde se ut för en resenär i gamla tider. Av naturliga skäl kan jag naturligtvis inte återberätta något från då tiden, eftersom jag själv inte har upplevt den, men visst har jag med både bil och cykel kört på den väg som användes mellan hjulspårens väg och den nuvarande 195.an. Vissa uppgifter i följande reseskildring har berättats i Hjo Tidning för cirka 40 år sedan av en äldre, för länge sedan avliden Breviksbo, som hette Gustaf Rotzenius
Vi tänker oss nu en resa med häst och åkvagn från Mölltorp till Hjo omkring sekelskiftet 1900.
Vi börjar lämpligen vår färd vid Mölltorps gamla marknadsplats. Här hölls varje år både vår- och höst-marknad, och som vanligt vid dåtidens marknader såldes både oxar, kor, selar, stövlar, karameller och mycket annat och det kunde finnas trollkonstnärer, spåkäringar och även tivolin.
Efter bara något hundratal meters resa från marknadsplatsen och innan vi åker över järnvägen, ligger på vår högra sida ett gammalt grått hus. Förr i världen fanns en krog i det huset som kallades "Ruskaflikes". Namnet kom av att kunderna skulle festa så intensivt, att de fick ruska ur den sista skärven ur sina fickor.
Efter ytterligare en kort resa passerades sockengränsen mellan Mölltorp och Brevik. På Brevikssidan låg på 1800-talet och en bit in på 1900-taIet ett garveri. Vid det gamla vägskälet Karlsborg - Skövde - Hjo fanns det ytterligare en krog. Den kallades Vrängan och i folkmun fick den naturligtvis ett ännu lämpligare namn, "Pungavrängan", där gubbarna söp så länge pengarna räckte och bokstavligt fick vränga ut och in på penningpungen.
Nu fortsätter vi genom skogen Klevaliderna, Svärtebäcken och Sandliden. Där träffar vi på en gammal milsten. Eftersom vi kommmer att finna flera milstenar under vår resa, så kan vi kalla den här för Nr.l.
På 1920-talet byggdes vägen om här, och den äldre vägen upphörde som allmän landsväg. Nu fortsätter vi på den gamla vägen en fjärdingsväg över Noltorp och Nyttorp, och inte långt från den nuvarande länsvägen står milsten Nr.2.
Avståndet mellan milstenarna är en fjärdingsväg eller 1/4 av en gammal svensk mil = 2 672 meter.
Förbi Enboms gick vägen över det så kallade Kuttrumsgärdet och senare tiders jordgubbsodlingar fram till Breviks kyrka, där vägen följer kyrkogårdsmurens östra sida och vinklar av och följer den södra sidan. Kyrkbyn heter Kyrkebo, och här har funnits både affär och postkontor och vid "vår" resa, fanns här en gästgivaregård och skjutsställe. Ett stenkast öster om Kyrkebo låg både en vädersåg och en väderkvarn.
Väderkvarnen byggdes år 1898 av en man som hette Johan Gustaf Svensson och var född 1853 i Kyrkefalla och flyttade till Brevik 1879. Han drev kvarnen till år 1905, då han sålde den och flyttade till Tibro. Beträffande bilden på kvarnen och sågen har Rotzenius konstaterat i en artikel i Hjo Tidning den 5 maj 1977, att båda vid fotograferingstillfälet var i drift, att vingarna var inställda för västlig vind och att vinden var kraftig eftersom vingarna på vädersågen var "urportade", hade reducerat vindfång. En stormnatt i senare delen av 1910-talet blåste vingarna sönder på kvarnen, den blev stående så några år, tills den revs 1920.
Vi fortsätter vår resa och passerar Garpegården, där det till för några tiotal år sedan satt en vindsnurra på en fackverksstolpe. Dessa pumpnurror var förr inte så ovanliga på landsbygden och påverkade en pumpstång till en uppfordringspump för vatten.
Därefter är vi komna till Hintzegården. Där i trädgården ligger en sten som alla drängar "måste" lyfta för att klara av mandomsprovet. Stenen en stor groda, och enligt uppgift av Robert Siren, född 1902 och död 1993, vägde den 158,5 kg. Stenen ligger fortfarande kvar på sin plats, "fasttjudrad" med en kätting strax intill vägen. Efter ett "provlyft" på grodan (som envisades med att ligga alldeles stilla) fortsätter vi fram till vägskälet vid Bredegården, där det numera står en senare tiders vindsnurra, ett mindre vindkraftverk.
Vår resa viker nu av mot Hjo och vi kommer till en plats som heter Bäckatorpet där vi träffer på milsten Nr.3, och efter en ytterligare en fjärdingsväg kan vi rasta och ta färdknäpp vid Röåkrogen, där vi också finner milsten Nr.4.
Vi fortsätter och passerar sockengränsen mellan Brevik och Grevbäck som numera utgör kommungräns mellan Karlsborg och Hjo. Ovanför den så kallade Lundellsliden (som idag är bortschaktad för den nya vägen) låg ett soldattorp där den siste knekten hette just Lundell. Lundell dog i början på 1900-talet och torpet revs därefter.
Nu ger vi oss in på en mycket krokig vägbit som allmänt kallades "Elvakrökaskogen", och när vi kommer igenom alla svängar är vi framme vid förra sjuksköterskan Edit Palmes stuga. Torpet hette på 1800-talet Björkelund eller Kärramossen och det är rivet, och ersattes på 1920-talet av ett nytt hus som bostad åt fröken Palme. Även detta hus är numera rivet.
Edit Palme testamenterade sina möbler till Museet i Tibro, där ett särskilt Palmerum inreddes. Själv ligger hon begravd på Grevbäcks kyrkogård.
När vi passerat "Palmes" står numera svårhittad milsten Nr 5. Stenen står helt inne bland buskar och träd och är svår att få syn på om man inte vet var man ska leta, och det är säkert inte så många som känner till den.
Vi reser vidare genom Ulvhults domäner, passerar nuvarande byn Såby och kommer in på skogen som kallas Bränningen inom Ekhammars marker. Ett stycke in på Bränningen står på vänstra sidan om vägen milsten Nr 6.
Här påstås ha inträffat ett rånmord för många år sedan, sannolikt redan på 1700-talet. Rånoffret, som lär ha varit en luffare eller en västgötaknalle, lades vid sidan av milstensfundamentet och övertäcktes med ris och trädgrenar. På grund av den här händelsen blev nu vägen "farlig", och för att hedra den döde eller för att skydda sig själv för liknande händelse, skulle den som passerade platsen offra något. Det räckte med att lägga dit en trädgren eller en kvist. Genom de resandes "offervilja" växte rishögen sig ganska stor.
Den kallas för risbår eller offervål, och var intakt så lågt fram som på 1910-talet, då någon kom på att en torpare hämtade bränsle just från den rishögen. Därefter upphörde seden.
Efter att vi bidragit med en kvist på risbåret, fortsätter vi mot nästa delmål som är Ekhammarskrogen. Även här kan vi inta lite förfriskningar för att skölja ned resdammet med. På tiden för vår resa var det verkligen sörjt för de resandes trivsel, krogarna låg tätt
Vid de officiella gästgivargårdarna fanns mycket strikta bestämmelser beträffande skötsel, priser, tillhandahållande av hästar m.m., men däremellan fanns dessa krogar, som mer eller mindre drevs i lönndom, ofta med myndigheternas goda minne. Dessa landsvägskrogar upphörde i och med förbudet mot husbehovsbränning.
Ekhammarskrogen låg alldeles i närheten av det vägskäl där man åker ned till Ekhammar eller tar av på Smedstorpsvägen, som omsider mynnar ut på vägen mot Skövde, numera länsvåg 194 strax väster om Hjo.
Här i nättheten av Krogen elier "Ekhammarskro´a" i folkmun, växer en jättebok som anses vara flera hundra år och fridlyst. Strax intill, vid stället som hette Södra Grinden, växte också en gammal ask som även den var fridlyst. Vinden tar ingen hänsyn till några fridlysta träd, utan i en stormnatt för en del år sedan fick den ge sig för naturens krafter.
Nu närmar vi oss Grevbäcks kyrkby, först ser vi den gamla skolan på vår vänstra sida. Byggnaden är från 1700-talet och var ursprungligen manbyggnad till en av bondgårdarna i byn. 1854 uppläts den av Ekhammars ägare till skollokal. Numera ägs den av Grevbäcks hembyggdsförening och användes som hembygdsgård.
Grevbäcks kyrka har vi nu på vår högra sida, där vägen går alldeles intill den östra kyrkmuren. På vägens vänstra sida, mitt för f.d. lärarbostaden, kan vi beskåda en av våra milstenar. Den får i vår beskrivning beteckningen Nr. 7.
Om man vinklar höger i vägkorsningen, utmed södra kyrkogårdsmuren, ser vi den gamla prästgårdsbyggnaden som byggdes år 1807 i karolinsk stil. Numera ägs den och bebos av förre komministern Torsten Hedlund.
Vägen går vidare förbi jordbruksfastigheten Prästgården, Alvik, Månstorp och upp till "Skolbackabyn", där den ansluter till Smedstorpsvägen mellan Ekhammar och Smedstorp.
Vi tar oss tillbaka till vägkorsningen vid kyrkan, där vi vid milstenen numera kan åka ner till vänster för att komma ut på väg 195.
Vid vår tänkta resa skall vi dock åka rakt fram vid kyrkan över Prästgårdens gärden och kommer fram till en ekhage med många både stora och gamla ekar. Hagen kallas helt enkelt för "Eker´a". Många av de äldsta ekarna finns inte längre kvar, de har helt enkelt "skattat åt förgängelsen". En av åldringarna, som mätte en diameter på cirka en och en halv meter sågades ned någon gång på 1910-talet.
Det var vanligt att de åkande gubbarna skulle rasta vid den eken och samtidigt uträtta vissa behov där. Den kallades i folkmun för "pissek´a". Kanske eken inte tålde den ständiga bevattningen. Här i hagen var det vanligt att zigenarna satte upp sina tält när de var på resa i trakten.
Nu är vi inne på Munkebergs ägor och har passerat Norra Grindstugan, och när vi kommer till Munkebergs södra gräns är vi vid Södra Grindstugan. Där bodde under många år den gamle f.d. fiskaren Harald Karlsson, född 1907 och död 2002 och hans Ester. Harald berättade att när godsägaren Harald Röhss på Munkeberg skulle resa till Hjo i sin landå, varskoddes de som bodde i grindstugorna, att grindarna skulle öppnas medan han passerade förbi. Oftast var det barnen som fick sköta om detta.
När vi kommit fram till den sydligaste och sista av Björkenäsgårdarna, traffar vi på milsten Nr.8. Den stenen är flyttad några meter från ursprungsläget med anledning av att stallbygyggnaden har byggts om och till.
Vi passerar Backen och vägen svänger upp östra sidan om "Sjöbonäs´a lada". (Numera går vägen på nersidan om ladan). Vägen svänger sedan ner igen mot gården Sanna över en bäck som utgör gränsen mellan Sjöbonäs och Sanna ägor. Vägen över bäcken är här ombyggd tre gånger.
Vägbro Nr. 2 byggdes omkring 1810 av kilad huggen sten och ses fortfrande något tiotal meter till vänster (öster) om nuvarande väg. Vägen passerade tätt intill bebyggelsen och Sannas trädgårdshäck, och lite längre fram soptippen, som sedan ett antal år är igenlagd och användes numera ibland av besökande cirkus och även som reservplats, då ordinarie campingen inte räcker till
Här sammanfaller nuvarande väg ganska väl med den gamla, och alldeles när vi passerat fastigheten Fotängen har vi på vår vänstra sida den sista milstenen, Nr.9, utmed färdvägen. Denna stenen är den enda inom Skaraborgs län som tillverkades 1832, och en av tre som bär Carl XIV Johans signum. Även den stenen är för några år sedan flyttad något tiotal meter norrut. Alla nämnda milstenar är tillverkade av kalksten från Kinnekulle utom just denna. Även den är av kalksten, men av annan typ från Östergötland.
Nu har vi rest ungefår nio fjärdingsväg, i dagens mått c:a 24 kilometer, och har bara några hundratal meter kvar in till Hjo och stadens torg. Bland gatorna kring torget kan man faktiskt fortfarande orientera sig efter den äldsta kända kartan från år 1696. För att återknyta till resans början och marknaderna i Mölltorp, så kunde man naturligtvis även i Hjo besöka både vår- och höstmarknad och även andra torgdagar, där marknadsvarorna i stor utsträckning utgjordes av hästar, kor, grisar m.m.
Vår resa med häst och åkvagn får vi beräkna ha tagit oss omkring tre timmar i anspråk. Idag finns inte möjlighet att t ex. göra några krogbesök utmed resvägen och inte finns det någon större anledning för rast och vila, då restiden med bil tar ungefär tjugo minuter, men det finns all anledning att stanna till då och då för att njuta lugnet en bit vid sidan om allfartsvägen eller kanske studera alla de milstenar som nämnts i ovanstående berättelse.
Tage Westergren